"De kallade mig Ise" av Madeleine Krell

Oftast åker jag buss till jobbet. Att ta bilen är lyx. Men en sak är bra med att åka buss. Jag kan läsa. Irriterande bara när boken får en att gråta, mitt bland folk.

De kallade mig Ise av Madeleine Krell är bra. Skitbra! Jag sträckläste den. Plötsligt var nästan 500 sidor inget problem, den var inte ens tung att hålla i (som det kan vara då man läser i sängen).

Googlade just på författaren. Hon är 19 år och att göra en bok var hennes examensprojekt i gymnasiet. Lite imponerad blev jag!

Boken handlar om Ise som spelar fotboll i ett lag i allsvenskan. Hon är bra men har höga krav på sig själv och får anorexi. Handlingen är enkel, lätt att lista ut hur det ska gå. Hon får anorexi, får hjälp och kommer ut starkare på andra sidan. Slut. Trots att jag vet hur det ska gå (tror att jag vet hus det ska gå) är jag som trollbunden. Jag har alltid älskat socialrealistiska böcker. Älskar att leva mig in i andra människor liv och tankar. Hur är det att leva med anorexi? Boken bjuder in läsaren att vara med, verkligen. Det känns så levande, så nära. Men nog är den väl tjock. Den hade nog inte varit sämre även om den varit 100 sidor kortare.

Alla som jobbar med barn och ungdomar borde läsa den här boken!